Om att vara singel

För det mesta är det faktiskt rätt skönt att vara singel, tycker jag.
Jag kan göra precis som jag vill utan att behöva ta hänsyn till någon annan.
Men det kan vara lite irriterande ibland att man utesluts från vissa saker just för att man är singel.
Och man förväntas alltid ha tid att ställa upp och hjälpa till med olika saker.
"Du som ändå är ensam, du kan väl...."
Det får man höra ganska ofta i olika sammanhang.

Ibland saknar jag så klart närheten till en partner.
Att alltid ha någon att prata med.
Någon att söka tröst hos när allt känns jobbigt.
Och någon som kan hjälpa till med allt "tungt" i livet.
Både fysiskt och psykiskt.
Men så länge jag valt att vara singel har jag mina närmaste vänner och min familj att vända mig till i såna situationer.
Jag skriver att jag valt själv, det låter kanske lite konstigt, men det är ju så det är.

 För det är faktiskt ett eget val, att jag lever ensam.
 Jag vet inte hur länge, kanske för alltid.
Men det är ett liv jag trivs med just nu iallafall. 

Det enda andra människor behöver förstå är att det är ett eget val.
Det är INTE synd om mig för att jag är singel!
Jag vill ha det så just nu.
Fast jag har förstått att det där med att vara singel och lycklig sticker i vissa människors ögon.
Jag tycker dom kan ägna sig åt sina egna liv och låta oss andra sköta vårt som vi behagar.

Livet är till för att levas.
Så lev det på ett sätt som får dig att må bra.
Det gör jag.