lördag 13 november 2010

Låt mig sova!

Babsan sover. Hon vet hur man gör det bekvämt för sig.
Jag undrar hur det skulle vara att vara en katt för en dag? Sova på en varm och skön plats. Vakna och gå upp och äta. Hoppas på att tvåbeningen man bor med har haft vett att köpa hem något riktigt gott.
Sitta och tvätta sig riktigt länge. Kanske gå ut en sväng. Om man har lust. Det är ju jobbigare att jaga nu när snön kommit.  Fast stannar man inne får man inte vara ifred för "ungarna" ju. Ungarna som vuxit och blivit stora.
Två av dom är redan större än sin mamma. Det gäller att hela tiden sätta sig i respekt hos dom. Mycket fräsande blir det. Fast de kan få tillåtelse att äta samtidigt om dom uppför sig. Den där tvåbeningen man bor med är inte det lättaste att ha att göra med heller. Svåruppfostrad är hon. Lär sig väldigt långsamt också. Hon kan varken jaga eller klättra i träd. Stackaren! Men komma och sticka upp den där blixtmaskinen i nosen på en när man sover som bäst det kan hon! Gå härifrån! Låt mig sova! Dumma människa!

Nej, vid närmare eftertanke vill jag nog inte prova att vara en katt i alla fall.
Inte ens för en dag.

torsdag 11 november 2010

Kattväckning

Hur blir du väckt på morgonen? Om inte av väckarklockan då förståss.
Oavsett om det är vardag eller helg är det alltid mina katter som väcker mig.

Det kanske är lite orättvis att anklaga alla fyra. Det är faktiskt bara en av dom som står för själva väckandet.
Hon sätter sig bredvid mig i sängen och petar mig med tassen i ansiktet.
Det fortsätter hon med tills jag vaknar. Försöker jag dra täcket över huvudet sätter hon sig ovanpå.
Så det fungerar inte heller. Hennes envishet och uppfinningsrikedom vet inga gränser.

När hon har bestämt att jag ska stiga upp är det ingen ide att kämpa emot.
Varför inte bara stänga sovrumsdörren med henne på andra sidan?
Jag har provat. Men det fungerar inte heller. För då jamar hon tills en av de andra katterna, som är dörrexpert, kommer och öppnar dörren åt henne.

Passande nog heter hon Yama. Hennes jamande kan väcka de döda. Och då menar jag inte en trött matte bara. Dörröppnaren som är som en inbrottstjuv, tar sig in överallt, heter Tassa. Så har vi den snälla brorsan. Han är så snäll så han är snudd på fånig. Men stor som ett hus. Vilde heter han. Han behöver bara visa sig så flyr kvarterets andra huligankatter. Deras mamma som inte alls vill vara någon mamma åt dom längre, Babsan, vill inte heller vara med i blogginlägget.

Men alla har de sin givna uppgift i flocken.
Dom har rättvis arbetsfördelning minsann, mina katter.

tisdag 9 november 2010

Dagens fundering

Jag satt och tittade på gamla foton tidigare. Vart tar tiden vägen, tänker man när man ser foton på barnen när de var små. Och sig själv i betydligt yngre upplaga. Man minns med ett leende.

Men sen kommer man till foton av de människor som av en eller annan anledning inte finns i ens närhet längre. Då känns det betydligt vemodigare att ställa sig frågan, vart tog alla människorna vägen?
Alla har de passerat in och ut ur ens liv och lämnat olika stora avtryck efter sig.
Vissa finns för alltid kvar i ens hjärta. De påverkade livets vändningar på viktiga sätt.
Andra blev aldrig mer än ett suddigt foto i ett album. Ett namn man nästan inte minns.
Men dom fanns där ändå, en gång. Jag undrar vart dom tog vägen?

måndag 8 november 2010

Fattar noll

Jag förstår inte riktigt hur vissa människor fungerar egentligen.
Nyligen blev jag vän med en person jag aldrig umgåtts med tidigare, men som ändå funnits med i den gemensamma bekantskapskretsen. Då fick jag veta att hon gått runt och trott en massa saker om mig pga något en annan person sagt till henne.

Hur kan man hitta på saker, helt tagna ur luften, och sen sprida dom som om dom vore sanning. Värst av allt är att ryktesspridaren och jag har haft en bra relation hela tiden.
Så vad är motivet egentligen?

Jag fattar ingenting. Blir inte ens arg. Är för oförstående för att ens bli riktigt arg tror jag.

lördag 6 november 2010

Ny önskelista

Igår skrev jag om mitt barnbarn som vill ha gröna ärtor i julklapp.
Men även i en 3-årings värld är allt relativt. 
Och förändringarna kommer snabbt och är stora.
Idag vill hon ha en egen dator i stället.
Ärtorna då? Dom vill hon ha som ett halsband.
Det är viktigt med accessoarer. ;)

torsdag 4 november 2010

Underbara unge!

Jag frågade mitt lilla barnbarn Fanny 3 år vad hon vill ha i julklapp.
Utan minsta tvekan svarade hon direkt, "Gröna ärtor"
Såna man äter frågade jag. "Ja, små gröna ärtor" svarade hon.
Hur jag än försökte locka med dockor, spel och filmer så gav hon sig inte.
Hon vill BARA ha små gröna ärtor. Inget annat.
Det ser ut att bli en billig jul i år.  :-D