Libra på blogspot.

Det är soligt och fint ute idag. Men -9 grader och riktigt kallt. Tassa och Vilde har bestämt sig för att parkera i trappen och vänta på att solen värmer upp lite till. Dom har inte en aning om att det snart är julafton. Och stress vet dom inte ens vad det är. Själv har jag tvättstugan och tänker passa på att klara av julstädningen samtidigt. Handlade hem all mat jag behöver igår. Ska göra lite julmat på fredag tänkte jag. Så kanske man kan ta det lite lugnt fram till julafton sen. Får följa katternas exempel och bara njuta av stunden. För jag har då aldrig sett en stressad katt.

Jag har ytterdörren öppen när det är varmt ute. Mina katter springer in och ut som dom vill. Det är jätteskönt, både för dom och för mig. Men så häromdagen hände något oväntat. Jag hörde att någon stod och åt vid matskålarna. Kastade en snabb blick dit och insåg att det var en främmande katt. Konstigt nog var alla mina katter också inne. Och ingen hade något emot den främmande middagsgästen. Dom såg däremot lite förvånade ut när jag körde ut snyltgästen. Jag sa bestämt till dom att dom inte har lov att bjuda hem middagskatter hur dom vill. Det gick tydligen in, för nästa gång den främmande katten kom in på vår tomt blev Vilde jättearg och jagade iväg den. Vet inte varför Vilde inte tyckte att katten var välkommen längre. Den kanske hade glömt att bjuda tillbaka. Eller helt enkelt åt för mycket av Vildes favoritfoder.

Varför är det så många katter som försvinner? Varje dag finns det massor av annonser i vår tidning här. Där människor efterlyser sina försvunna katter. Vart tar alla katter vägen egentligen? En del blir säkert påkörda av bilar och det rapporteras kanske inte alltid. Så ägaren får inte veta vad som hänt. Vissa katter blir säkert uppätna av rovdjur. Det finns ju gott om räv i skogarna här. Men det är ju bara en liten del av alla katter som försvinner. Så vad händer med resten? Om man räknar bort djurplågare och kattjuvar så är det ändå otroligt många katter som försvinner. Vart tar dom vägen? 

Det är tur att även vi katter har humor! Häromdagen hade mamma och jag varit ute med småttingarna. Det var en paus i regnandet så då passade vi på. På väg in igen stötte vi på en bekant till mamma. Först skulle hon hälsa på mina ungar. Jag såg välvilligt på fast hon jollrade som en fåne. Men sen började människan och skulle jollra med mig också!!! Då visade det sig att hon trodde att jag också var en kattunge! JAG, en KATTUNGE!!! Har väl aldrig blivit så förolämpad! Jag som är över 2 år nu och mamma till tre ungar och allt. Funderade en stund på om jag skulle klösa henne lite. Men sen bestämde jag mig för att skratta åt det i stället. Tur för henne att vi katter faktiskt har humor.