fredag 25 januari 2013

Inre och yttre ålder

 Jag har funderat på det här med ålder och hur man uppfattar varandras ålder i olika sammanhang.       Det här med ålder kan verkligen vara svårt.
Oftast uppfattar vi oss själva som yngre än vad vi är.
Mens omgivningen kan se oss på ett helt annat sätt.
Jag känner mig inte precis som en tant, jag är ju "bara" 53. Men det finns säkert andra som ser mig som en tant. Fast jag tack och lov inte vet om det. 

Min mamma och hennes väninnor är alla mellan 75 och 85. Dom uppfattar sig själva mycket yngre än så.
Det märker man på hur hon och hennes två bästa väninnor pratar med varandra. 

T.ex. hade dom en fest till nyår. Middag och dans.
Dom var ca 35 personer. Eftersom de alla tre är änkor
hade dom väl spanat in männen på festen. Men det
fanns ju bara gamla gubbar där, tyckte dom. Inte något som attraherade alls. "Gubbarna" är alltså jämnåriga med mamma och hennes vänner.

En enda karl fanns det där som de alla tre enades om att han passade deras smak. Men tyvärr var han redan upptagen. Vid närmare efterforskning från mig visade det sig att den mannen är en granne till mamma. Så jag vet vem han är. Han är dessutom kusin till en kvinna jag känner. Därför vet jag att han är 67 år.

Det visar ju verkligen att man inte ser sig själv så gammal som omgivningen oftast gör.
Om den enda mannen dessa äldre kvinnor fann attraktiv visade sig vara så mycket yngre, måste det ju bero på att de inte uppfattar sig som så mycket äldre än honom. Alltså ser man sig själv på ett annat sätt än omgivningen gör.

Jag känner mig likadan inuti som jag gjorde när jag var 35 eller 40. Men visst har jag väl förändrats.
Inte bara till det yttre, som har åldrats, utan även inuti. Pga av olika livserfarenheter som fått mig att mogna som människa. Men om vi alla så att säga stannar på en viss inre ålder, det verkar ju som om det är det vi gör. Då undrar jag om man väljer själv eller om det bara blir som det blir?
Mamma och hennes väninnor verkar ha stannat på ca 65, pensionsåldern. Kanske har något med det att göra. Efter att man blivit ålderspensionär kanske man inte vill åldras mer. Vad vet jag. Jag vet inte om det är medvetet eller ej. Vet bara att min 81-åriga mamma egentligen bara är 65. Skönt eller jobbigt? Det kan bara mamma svara på och det får nog bli ett annat inlägg en annan dag.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar