Saknad och tacksamhet.
Idag har det gått fyra år sedan min pappa gick bort.
Saknaden efter honom är fortfarande enormt stor.
Det verkar aldrig förändras.
Men jag har lärt mig att leva med den.
Saknaden och sorgen är blandad med tacksamhet
också.
För när sorgen var som störst och jag inte visste vad jag skulle ta mig till för att orka med mitt liv.
Då var det en god vän som hjälpte mig.
Hon tröstade mig och lotsade mig igenom det värsta.
Utan hennes hjälp vet jag inte vad jag hade gjort.
Denna goda vän är en kvinna jag aldrig har träffat.
Vi är s.k. bloggvänner och har följt varandras bloggar
i flera år.
I den mörkaste stunden i mitt liv blev hon mitt ljus.
Så idag på 4 års dagen av pappas bortgång vill jag tacka henne för allt igen.
Tack Any! Tack för att du fanns där för mig när jag
behövde det som mest!
Åh, vännen .. jag har själv stått ensam när min pappa plötsligt inte fanns mer. Jag fick också kämpa med min egen smärta och saknad medan jag fick vara mamma och dotter i en omöjlig balansakt.
SvaraRaderaFör en tid blev jag du och du blev jag och det är väl så det borde vara, eller hur?
När jag som barn läste Anne på Grönkulla så fastnade uttrycket "besläktade själar" hos mig. Riktiga vänner behöver inte mötas på riktig .. vi vet ändå när vi hittat en besläktad själ.
Stor kram till dig i dag!
Tack min vän!
RaderaNog är vi besläktade själar alltid.
Jag vet inte vad jag skulle gjort utan dig.
Och jag är glad att jag inte behöver få veta det.
Stor kram till dig Any!
Vad underbart att hitta en så god vän genom bloggen.
SvaraRaderaVilket fint inlägg om saknaden efter din pappa.
Även jag har saknad jag bär omkring på.
Så jag förstår hur du känner.
Kram.
Tack för den snälla kommentaren.
RaderaDet är så skönt att bli förstådd och att förstå.
Kram
Saknaden är grym. Den försvinner aldrig helt, men den lindras med åren. Just när den är som värst så kan en vän som bara finns där, utan så många ord egentligen, ha en avgörande betydelse. Jag är själv pappa med en underbar dotter. Ibland dyker fruktansvärda tankar upp. Ingen vet sitt öde. Alla ska vi dö, hoppas innerligt att hon en dag får sörja mig. Inte tvärtom... Nu blev det för många ord. Sorry.
SvaraRaderaDet kan aldrig bli för många ord!
RaderaJag har också en dotter och ett ljuvligt litet barnbarn.
Även jag drabbas av de där tankarna emellanåt.
Och så fort det skett en bilolycka i det område dom bor i håller jag andan tills jag vet att dom är välbehållna.
Sen brukar jag be en liten bön för den stackars drabbade familjen. För då får jag nästan lite dåligt samvete över lättnaden jag känner att det inte var min familj.
Nu blev det minsann ett långt svar av det här. Vilken tur att det aldrig kan bli för många ord! =)