Idag är jag arg!

Idag är jag arg!!! Irriterad, ilsken och arg!!!

Det som fått mig att gå igång i 180 är människors
attityd mot mina katter.

Jag har tre katter om det skulle undgått någon.
Mina katter är som familjemedlemmar för mig.

Men människor tycks tro att katterna kan man lämna
själva hemma hur många dagar som helst.
Huvudsaken att dom har mat och vatten.
Men den sociala biten då??? 
Dom verkar tro att katter är några själlösa varelser
som inte alls är i behov av sällskap och stimulans.

Egentligen började allt som en vänlig gest från en
vän till mig.
Hon erbjöd mig att åka med på en resa nu i höst.
En vecka skulle vi bli borta, mer eller mindre.

Jag svarade tack men nej tack. Och förklarade att
jag inte kan vara borta från mina katter så länge.
Jag har ingen kattvakt till dom under så lång tid.
Hade varit annorlunda om det bara gällt en helg,
då hade det gått att fixa.

Jag trodde att ämnet med det räknades som avslutat.
Men i själva verket var det nu det började.
Utan hänsyn till mina protester började resplanerna
att göras upp ändå.
Med en axelryckning och inställningen att "Katterna fixar det sig väl alltid med på något sätt ändå"

Jag skulle vilja se dom ha samma attityd när det gäller
deras hund.
Men det skulle aldrig hända, för deras hund är ju lika
viktig för dom som ett barn.
Varför ska det vara så svårt att inse att det är samma sak med katterna för mig?
Är katter någon slags lägre stående varelser för dom?
Det verkar ju så.

Hur många sätt kan man säga nej på egentligen!!!
Jag tycker att jag har uttömt alla sätt som finns.
Men det går tydligen inte hem.
Jag måste alltså bli ilsken för att dom ska lyssna.

Fattar dom inte att det är respektlöst att behandla
människor så här?
Tydligen inte. Dom tycker att dom ju bara försöker
göra något snällt.
Men det är ju verkligen inte snällt att inte respektera
att jag har tackat nej.

Jag hoppas att jag har mer självinsikt än så.
Och att jag aldrig behandlar andra så här.