måndag 25 augusti 2014

Livet är skört

Tänk så skört livet är ändå.

Min mamma fick ont i magen, så ont att hon åkte in på sjukhuset.
Där blev hon snabbt sämre och opererades akut.
Det visade sig att hon hade kallbrand i en tarm och det hade gjort att hon fått blodförgiftning i hela kroppen.
Det fanns inte mycket hopp att hon skulle återhämta sig från operationen.
Och mitt upp i allt fick hon njursvikt också.
Läget var kritiskt och alla anhöriga samlades på IVA.

Som svar på våra böner vaknade hon upp efter några dagar.
Ett riktigt mirakel och vår lycka visste inga 
gränser.
Men hon hade svårt att andas och fick syrgas.
Efter ett par dagar skulle läkarna sätta en dränering och få bort luft som samlats i lungan av syrgasen.
Då råkade de punktera ett kärl.
På 10 minuter förlorade mamma 2 1/2 liter blod och ena lungan blev blodfylld.

Hon blev nedsövd och lagd i respirator.
Vi fick besked att det här skulle hon nog inte klara.

Dagen efter lyckades läkarna tömma blodet ur lungan.
Men då tillstötte ytterligare problem, hon fick lunginflammation.
Dystert läge sa läkarna på sjukhuset.
Bara vänta och se timme för timme och inte ha några förhoppningar om tillfrisknande.

Det var faktiskt så illa att vi började fundera på begravning.

Några dagar senare väcktes mamma och respiratorn plockades bort.
Under över alla under hon klarade av att andas själv
med bara lite syrgas emellanåt.

Hon tränas i att andas själv nu ett par timmar om dagen.
Men hon är svag och väldigt medtagen.
Och lite lätt förvirrad över vart tiden tagit vägen.
Hon har ju förlorat en hel månad medans hon kämpat för sitt liv.

Men vilken kämpe hon är min mamma!
82 år och efter allt hon gått igenom vägrar hon ge upp.
Kallbrand, blodförgiftning, stomioperation, njursvikt,
blodfylld lunga och lunginflammation.
Vem kunde tänka sig det när hon fick ont i magen.

Jag är så tacksam att hon lyckades ta sig över isen.
Och att hon vägrade släppa taget om det här sköra livet.

2 kommentarer:

  1. Livet är också helt oförutsägbart, eller hur? Vilken otroligt upphämtning från din mamma, förhoppningsvis blir hon helt frisk igen. Makens gamla mormor hade tarmvred tre gånger .. första gången vid ca 85 då hon opererades, andra gången i 90-års åldern då de lyckades få henne på benen utan operation och tredje gången vid 100 då hon dessutom fick följdsjukdomar och hela familjen kallades in till dödsbädden.

    Mirakulöst överlevde hon och blev nästan 104 år! :-)

    Sådana kvinns görs inte längre ... :-D

    SvaraRadera
  2. Oj oj, kära Libra, detta visste jag inte! En sann kämpe är hon verkligen!
    Jag blir även lite avundsjuk på dig för att du "fortfarande, trots allt" har henne kvar...samtidigt som jag så väl känner till ångesten det ger när man vet att man faktiskt inte så länge till "har henne kvar".
    Varma tankar till dig och förhoppningar om att din mamma har många år till (om hon önskar det!) Kram

    SvaraRadera