Så är det dags
Min gamla katt har blivit senil. Hon fyllde 16 år i våras. Jag läste på en veterinärsajt att det motsvarar 80 år i människoår.
Hon ber om mat när skålen är full och ibland sitter hon och stirrar på sin vattenskål länge innan hon dricker, som om hon undrar vad det är i skålen.
Hon känner inte alltid igen familjen. Ena dagen är det ok och nästa dag är dom främlingar. Hon sover nästan hela dagarna. Och när hon är vaken är det korta stunder för att äta eller gå på lådan. Hon leker aldrig heller, som hon gjorde förr.
Dessutom har hennes hörsel blivit sämre. Som den ju blir på gamlingar. Så därför har hennes jamande blivit mer som vrål än jamande. Man hoppar högt ibland när hon jamar.
Fast hon äter har hon blivit extremt mager. Och hon har fått dålig balans. Ibland vinglar hon när hon går. Och det händer att hon inte klarar att hoppa upp i soffan. Jag får lyfta henne dom gångerna.
Jag tycker så synd om henne. Hon känner ju att allt inte är som det brukade vara.
Ingen kan ju leva för evigt, varken människa eller katt. Och tyvärr så inser jag att min Yama nått slutet på sin tid på jorden. Hon har varit mitt sällskap sedan hennes kattmamma födde henne i min säng en vårnatt för 16 år sedan. Så det blir svårt att vänja sig vid att hon inte är hos mig längre.
Från början var dom 3. Jag kallade dom för kattmaffian. Men med åren har de gått bort av olika orsaker. Så de senaste 5 åren har det bara varit Yama kvar här.
Och nu måste jag ta farväl av henne också. Jag tror inte att hon mår så bra. Även fast hon inte är sjuk. Så för hennes egen skull måste jag nu låta henne somna in. Eller gå över regnbågsbron som vi kattmänniskor brukar kalla det.
Det har tagit tid för mig att stålsätta mig och fatta beslutet att det är dags nu. Men nu är det bestämt. Jag önskar att det inte hade behövts. Men jag får försöka hålla fast vid alla ljusa och glada minnen jag har från de här 16 åren.
Sov gott min älskade lilla Yama. Tack för allt. Matte kommer att gråta ett tag. Men det gör man när man måste skiljas från en älskad vän. När du går över regnbågsbron kommer en del av mitt hjärta att följa med dig.
Ja det är sorgligt när våra fyrbenta vänner börjar att må dåligt och blir äldre. Men jag tycker att du fattat ett rätt beslut om din fina katt. Hon kommer må mycket bättre nu där hon är och du får tänka på alla fina minnen som du har med henne. Tårar kommer att falla för det gör det när man mister en vän.
SvaraRaderaKram Carin